Platser – Presentation av de centrala platserna i byn
Kyrkan
Helsinge kyrka S:t Lars har byggts i mitten av 1400-talet och är huvudstadsregionens äldsta byggnad. En bergig ås en aning längre från ån med dess lerhaltiga åstränder valdes som byggplats för kyrkan. Undersökningar av grunden har visat att urbergets profil är mycket varierande och på basis av borrningar och arkeologiska utgrävningar byggdes endast mitten av kyrkans norra vägg och delvis sakristian på berggrunden. På kyrkans yttervägg finns strävpelare som är placerade på de sidor, som är byggda på lerjord, dvs. där det varit sannolikt att strukturen sjunker.
År 1893 skedde en storbrand i kyrkan, varefter kyrkan måste restaureras. Helsinge sockenkyrka var en ouppvärmd byggnad fram till år 1874. År 1874 förverkligades en uppvärmning med varmluft, som planerats av norrmannen Endre Lekve. Ett liknande system hade byggts i Gamla kyrkan i Helsingfors redan år 1867. Konstruktionen har uppenbarligen redan från början varit eldfarlig och den förödande branden år 1893 startade på kyrkvinden, dit pipan förde. Efter branden byggde man om uppvärmningssystemet med luft, med nya konstruktioner och bland annat bytte man ut den eldfarliga plåtpipan mot en pipa av tegel i östkoret.
Den nuvarande stenkyrkans utseende härstammar från tiden efter 1893, och kyrkan är med andra ord inte likadan som på medeltiden. Kyrkans habitus har bevarats bäst på utsidan, men även där har utförts en del förändringsarbeten. Interiörerna har däremot förnyats nästan helt. De är ett resultat av en stilriktning som tog avstamp i nygotiken vid tiden för restaurationsarbetena. Idag minner närmast endast träskulpturerna i kyrkan om medeltiden. De hade redan tagits i förvar före branden och sedan förts tillbaka till kyrkan efter reparationerna.
Olofs
Byns västligaste hemman hette förr Lassas eller Larsas. Namnet byttes till Olofs vid sekelskiftet 1700, då flera av hemmanets husbönder hette Olof. Gården var länge i privat ägo, men efter att husets sista ägare var barnlösa, såldes gården efter deras död till Helsinge landskommun år 1948. Till en början verkade två mödraskapsrådgivningar i huset under kommunens tid som ägare. Rådgivningen flyttade till Knapas i slutet av år 1961. Det svenska biblioteket verkade i utrymmena åren 1962–1984. Från och med år 1985 var huset en del av Helsinge skola, dvs. här verkade det svenskspråkiga högstadiet och gymnasiet i ett tiotals års tid. Härefter verkade en fotoaffär som hyresgäst i huset. Dess verksamhet upphörde år 2013. År 2014 sålde staden Olofs till en privatperson och huset är åter i privat bruk.
Fyra dendrokronologiska prover togs sommaren 2014 från husets övre våning för att daterat byggnaden. Med hjälp av dendrokronologin kan man läsa av träets årsringar och på det sättet fastställa den tidpunkt, då man fällt trädet som använts i strukturen. Alla resultaten stämde väl sinsemellan och visar att bjälkarna härstammar från granar, som fälldes under vintern 1799/1800. Huset kan alltså ha uppförts sommaren 1800.
Danis
Ett kännspakt drag för Danis röda hus intill Bygatan är dess mansardtak. Enligt traditonen är den äldsta delen i det nuvarande huset på Danis hemman, stugan, byggd år 1796. Hemmanet har legat på sin nuvarande plats lika länge som det finns historiska uppgifter. Danis hus har under långa tider ägts av samma släkter. I likhet med många andra hemman i byn har Danis fått sitt namn av en person. Ortnamnsforskaren Saulo Kepsu anser att hemmansnamnet är medeltida.
Nygrannas
Nygrannas hemman har en gång i tiden skilts från Backas. Delningen skedde efter stora ofreden år 1728. Backas hus var ursprungligen beläget längs med Bygatan, ungefär på den plats där Nygrannas hemman ligger idag. Under 1600-talet har Backas med sina åkrar flyttats till norra sidan av byn. På den gamla tomten byggdes Nygrannas hus efter att Backas delats. Hemmanets namn, Nygrannas, den nya grannen, berättar om att de gamla grannarna fått ett nytt hus i sin närhet. Nygrannas hemman har under hela sin existens tillhört samma släkt.
Nygrannas hus dominerar Bygatans landskap med sin präktiga skepnad. Det är det längsta huset av alla de bevarade husen i byn. Huset har en synnerligen färggrann historia. I huset verkade ett gästgiveri på 1790-talet och ännu i början av 1800-talet. I mitten av 1800-talet fanns här Helsinge kommuns första slöjdskola. I slutet av 1800-talet fungerade även en handelsbod här under en kort tid. Det sägs att byggnaden också skulle ha verkat som tingsstuga och ett tillfälligt fängelse inom fångvårdsbefattningen.
Fritiof Winberg, morfar till den nuvarande ägaren, har även fört anteckningar om husets byggnadsskeden. I anteckningarna står det: ”1736 stuga o. kam., 1797 bagarstuva o, farstukammare, 1811 storstugan, 1886 2 kamrar.” En del av årtalen anknyter till de kända skedena i husets historia. Byggåret 1736 kan hålla sträck, eftersom huset då kunde ha utgjorts av en stuga, i vilken ingick en farstu och en farstukammare. Vi vet ändå inte huruvida det är byggåret för den nuvarande byggnadens äldre del eller någon annan byggnad, som sedermera försvunnit från området. Ifall den nuvarande byggandens äldsta delar är från 1730-talet, är huset en verklig raritet. Enligt arkitekt Amanda Eskolas byggnadsinventering skulle de äldsta strukturerna i huset mer sannolikt kunna dateras till slutet av 1700-talet. Det årtal Fritiof Winberg antecknat, år 1797, kunde väl vara byggåret för husets första skede.
Solhem
Solhem hörde ursprungligen till Danis, men den infogades med Riddars I på 1920-talet. Stenfoten i natursten och den knuttimrade västra ändan tyder på att huset kunde ha byggts i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Ursprungligen har den byggts som en enkelstuga och Danis andra boningshus. I Solhem fanns i början av 1900-talet Lindholms bageri, som slutade sin verksamhet efter krigen på 1930-talet. På 1930-talet fanns där förutom bageri även ett café. Bagaren Lindholm rörde sig med häst och kärra och sålde bröd och bulla i socknen. Efter krigen tog caféverksamheten slut och huset gjordes om för vanligt boende. Nu för tiden finns det Bed & Breafast verksamhet i huset.
Riddars I
Namnet Riddars kommer från att hemmanet varit ett rusthåll i början av 1600-talet. Riddars tomt är centralt beläget i Kyrkoby, i korsningen mellan dagens Bygata och Kyrkovägen. År 1769 delades Riddars i två delar och även det nya huset fick plats på den gamla tomtmarken. I talspråk särskilde man på husen genom att tala om Riddars I och Riddars II. Riddars I är det andra huset på södra sidan av Bygatan. Enligt årtalet på takåsen har huvudbyggnaden uppförts år 1816. Det sägs att halva huset brunnit i samband med kyrkans brand år 1893, men genast återuppbyggts.
Riddars II
Riddars II ligger i korsningen av Kyrkovägen och Bygatan, på södra sidan av Bygatan. Gården hörde till samma släkt ända från sin delning år 1769 till 1960-talet. Efter att den sista ägaren dött blev huset tomt. Vanda stad köpte år 1986 till slut gården av sterbhuset. Det tomma huset, som var i dåligt skick med läckande tak, kom i Kyrkoby-stiftelsens ägo år 1990. Stiftelsen sålde huset till de nuvarande ägarna år 2010 och husets renovering har påbörjats. På basen av årtalet som finns inristad i husets takås, är stugdelen av huset byggt år 1797.
Gamla Knapas
Knapas hemman hänvisar till soldatyrket, i början av nya tiden avsågs med knap en frälseman av lägre rang. Knapas tomt ligger på en central plats i korsningen av nuvarande Kyrkovägen och Bygatan. Den har funnits här redan under loppet av flera sekler. Ännu i början av 1900-talet stod en huvudbyggnad i två våningar på tomten. Då stod tvåvåningshusen Knapas och Hannusas ännu med gavlarna mot varandra. Högre än alla andra byns hus, bildade de en portliknande struktur mot landsvägen. Vägen mellan Knapas och Hannusas byggnader var ännu i början av 1900-talet så smal att det var nästan omöjligt för två hästkärror att mötas här.
Den gamla huvudbyggnaden brann dock år 1915. Den nya stod klar år 1922 och uppfördes längre bort från landsvägen inne på tomten och hade en annan riktning än den gamla byggnaden. Den ståtliga, ljusa huvudbyggnaden byggdes åt samma håll som Kyrkovägen. Huset företräder den typiska villaarkitekturen på 1920-talet. Den vita färgen, tagets tegel samt verandan var typiska ideal då huset byggdes.
Nyknapas
Namnet på hemmanet Nyknapas berättar att det någon gång varit en del av hemmanet Knapas. Det har skilts från kärnhemmanet på södra sidan år 1732. Husets interiörer har sett många skeden och många invånare. Byggnaden som verkade som lantgård har kommit i kommunens ägo redan i ett tidigt skede. I huset verkade det svenska biblioteket åren 1946–1962. Innan biblioteksverksamheten började fanns ett barnhem i huset. Huset har även varit delat i lägenheter för flera familjer. Enligt hågkomsterna bodde de sista hyresgästerna i huset ännu på 1970-talet. Huset såldes år 2009. Husets nya ägare var en barnfamilj, som började reparera huset noga, med respekt för traditionerna.
Det sägs att huset byggdes i slutet av 1800-talet och även de nya ägarna trodde att huset de köpt härstammade från den tiden. En byggnadsinventering gjord av Amanda Eskola gav huset en ny datering. De flesta av husets drag berättar att det byggdes mycket tidigare, antingen i slutet av 1700-talet eller senast i början av 1800-talet. Husets datering blev mer exakt då man utförde en denrdrokronologisk undersökning. Dendrokronologin granskar trädens årsringar. Eftersom trädet vuxit på olika vis under olika år beroende på naturmiljön, kan man läsa ur årsringarna exakt vilket år trädet har fällts. Frän bjälkarna mellan farstukammaren och salen i Nyknapas togs fyra prover. Tre av stockarna har fällts år 1781 och en år 1765. Den äldre dateringen förklaras med att man även återanvänt äldre material i bygget. Som ett resultat av dateringen framkom att Nyknapas verkar vara det äldsta huset i byn och byggt på 1780-talet.
Hannusas
Byns enda tvåvåningshus som finns kvar heter Hannusas och det ligger på den gamla tingstomten. Husets namn kunde härstamma från dess ägare på 1500-talet. I slutet av medeltiden hette husbonden Simon Hansson och Hans Simonsson i början av nya tiden. Hannusas huvudbyggnad omkring år 1810. Dess ståt fick beröm redan då huset stod klart. I Kyrkoby har med säkerhet funnits två tvåvåningshus. Mittemot Hannusas, på Knapas tomt, byggdes även ett tvåvåningshus. De ståtliga husen bildade nästan en port mot landsvägen. Knapas hus brann dock ner år 1915. I denna dag är gamla timrade tvåvåningshus mycket ovanliga i Vanda. Vid sidan av Hannusas är Klemets i Övitsböle ett annat sådant hus. I de bevarade husen Hannusas och Klemets finns flera likheter.
Hannusas var i privat ägo ända till 1950-talet, tills det år 1952 såldes till församlingen. Församlingen hyrde ut huset för boende och det var bebott fram till slutet av år 1994. Den sista invånaren i huset hann bo här i ett fyrtiotal års tid. Ända till slutet bar hon in vatten, värmde huset med den ved han hackat och använde utedass.
I mitten av 1990-talet, började man reparera det enkla, men relativit välbevarade huset på Hannusas. Huset hade varken rinnande vatten eller avlopp och den enda ugnen som gick att använda var stugans bakugn. Under noggranna reparationer stärkte man husets grund och bytte ut en del bjälkar. Golvytorna restaurerades och förnyades, fönstren och dörrarna restaurerades och alla ytor samt brädfodringen byttes ut. Huset fick ny teknologisk utrustning, elvärme och luftkonditionering. Ytterdörrens ursprungliga modell blev en gissningsfråga, men eftersom filmen ”Katarina och greven av Munksnäs” filmats i huset, fick man reda på hur ytterdörren såg ut på 1940-talet.
Nedre Rutars
Rutars hemmans historia går tillbaka ända till 1500-talet. Hemmanet har fått sitt namn av Oleff Ruth, som var husbonde här i mitten av 1500-talet. Ruth var ett tillnamn och namnet anknyter till fornnorskans ord för bock eller bässe. Namnet är även känt som tillnamn på andra håll i det medeltida Finland.
År 1783 delades Rutars hemman itu mellan bröderna Jacobsson. Namnet Nedre Rutars blev hos det äldre huset. Det nya huset, som fick sin plats utanför bycentrumet på 1800-talet, norr om Backas hemman, kallades Övre Rutars. I samband med bygget av Tusbyleden och Ring III revs huvudbyggnaden i början av 1990-talet. Inte heller Nedre Rutars ligger på den ursprungliga tomten längre. Det har flyttats bort från bycentrumet kanske någon gång i början av 1800-talet, eftersom det nuvarande huset i Nedre Rutars enligt sin byggnadsstil uppförts i början av 1800-talet.
Juns
Byns sydligaste hus ligger nära Kervo å och den nuvarande gränsen till Helsingfors. Juns hemman har möjligen fått sitt namn av någon Johan som en gång varit husbonde här. Juns hemman och dess nuvarande ägare har en lång historia i Kyrkoby. Det är känt att huset låg i det tidigare centrumet i byn. Någon gång under 1800-talets lopp har hemmanet flyttats till sin nuvarande plats. Husets exakta byggtid är inte känd.
Estimeringen av tidpunkten för flytten av hemmanet och tiden för husets bygge varierar. Enligt muntlig tradition byggdes huset på 1830- eller 1840-talet. Byggnadsforskaren Amanda Eskola tycker att husets stil stöder denna tolkning.
Prästgården
Redan tidigt grundlades en prästgård i Kyrkoby. Det har ändå funnits flera huvudbyggnader under prästgårdens existens. Dessa har med tiden förnyats, då den gamla byggnaden förstörts eller slitits. Den äldsta iakttagelsen av en prästgård har gjorts på norra sidan mellan klockstapeln och kyrkan, ca 40 meter söder om den nuvarande prästgården. Den gamla prästgårdens plats fastställdes i samband med arkeologiska undersökningar åren 2013 och 2014. De äldsta fynden under utgrävningarna dateras till andra halvan av 1300-talet, varför prästgårdens lämningar verkar vara medeltida.
Den nuvarande prästgården är byggd år 1856. Byggnaden förstördes dock delvis i en brand år 1896 och därefter grundrenoverades den enligt planer av arkitekt Theodor Höijer. Prästgården renoverades senast år 2001, då den återställdes i sin skepnad från 1800-talet och byggnaden blev ett festutrymme för församlingsmedlemmarna.
Bagarstugan
Bagarstugan är en sidobyggnad som hört till prästgården och som användes av kyrkoherdens tjänstfolk. Namnenligt fungerade byggnaden även som prästgårdens bagarstuga ända fram till 1960-talet. Nu för tiden är huset framför allt Vanda svenska församlings festlokal. Huset sägs vara byggt år 1827. Enligt arkitekt Amanda Eskola finns det i stugdelen i norra ändan av huset ändå saker som tyder på att huset skulle vara byggt redan i slutet av 1700-talet. Möjligen är den norra delen äldre och den södra delen skulle vara en senare tilläggsbyggnad.
Skolan
Kyrkoby har tidigare varit centrum även för socknens skolverk. Skolbyggnaden, som är det äldsta i bruk varande skolhuset i hela landet, har under historiens lopp varit ett riktigt allaktivitetshus. Sedan år 1837 då skolan byggdes, har den verkat som skola och dessutom samtidigt varit skollärarens bostad, kyrkoherdens bostad då prästgården brunnit, bibliotek, ålderdomshem för gamla kvinnor (fattighus), barnhem och obduktionsutrymme.
Magasinen
Sockenmagasinen hörde till de viktigaste objekten i socknens självstyrelse från och med andra halvan av 1700-talet. Av magasinen utvecklades både ett välbehövligt sädesmagasin under nödår och även en grundläggande finansieringsinstitution och något som kunde möjliggöra sociala projekt i socknen. Sockenmagasinen garanterade att brödet räckte till också för de fattigaste sockenborna under nästan hela 1800-talets lopp. Sockenmagasinen eller lånemagasinen grundades på uppmaning av centralmakten. Det var fråga om ett riksomfattande projekt. Deras främsta uppgift var att minska problemen under nödåren genom att skapa ett enhetligt nät av sädesmagasin i riket. Eftersom det ännu inte fanns dylika, måste allmogen under år av goda skördar sälja sitt överskott till handelsmannen eller bränna överskottet till brännvin. Nödåren innebar fattigdom eller att köpa säden för ett högre pris av handelsmannen, som alltid inte ens hade något till salu.
Flera decennier gick innan man startade bygget av sädesmagasinen i Helsinge socken. Slutligen öppnades magasinet år 1755 enligt samtida uppgifter. Årtalet är inte alldeles säkert, men det är känt att magasinen i varje fall var i bruk i slutet av detta decennium. All vår början bliver svår. Magasinens förvaltare lyckades inte i sitt uppdrag och det var ständiga oegentligheter med bokslutet. Under de första decennierna av 1800-talet stabiliserades ändå verksamheten. En direktion valdes för att sköta om magasinen och för direktionen gjorde man upp regler med 32 punkter. Innan dess hade det ursprungliga sädesmagasinet redan hunnit förfalla. Ibland planerade man att kombinera klockstapeln och magasinet i samma byggnad. Man gav ändå upp tanken. Den gamla klockstapelns byggnad reparerades grundligt och en ny magasinbyggnad uppfördes på det gamla sädesmagasinets mark år 1791. Magasinets medel ökade snabbt i början av 1800-talet och för att utöka förvaringsutrymmet byggdes ett till magasin intill. Det stod klart år 1822.
Kvarnen
De första uppgifterna om byns gemensamma kvarn är från år 1586. Ursprungligen var kvarnen en skvaltkvarn, men omvandlades senare till en så kallad forskvarn. Det har funnits flera kvarnbyggnader under årens lopp. Kvarnen ägdes under århundraden gemensamt av byns gårdar. År 1919 monterade man två turbiner i kvarnen. De producerade byns el fram till år 1933. Sin sista blomstringsperiod i sitt ursprungliga syfte hade kvarnen efter det andra världskriget då livsmedlen var reglerade. År 1965 upphörde malningen av mjöl i kvarnen. År 1972 kom kvarnen under Helsinge hembygdförenings (nuvarande Vandasällskapet) kontroll. Sedan år 1976 har man ordnat allsångskvällar vid kvarnen varje onsdag kväll under sommarmånaderna.
Den nuvarande kvarnbyggnaden är från år 1838, men i byggnadens stenfot finns också årtalet 1898. Det senare årtalet härstammar troligen från det år då kvarnen reparerades grundligt. Det har funnits två stenpar i kvarnen. Det ena paret har varit för att mala brödmjöl och det andra för malning av djurfoder.